Tomhet men härliga minnen

Jag känner mig tom. Tom tom.
Johanna har åkt hem, 4 hela dagar och 2 halvdagar har hon varit här.
Och nu har hon alltså åkt. Och jag måste stanna här.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan som finns i kroppen men det känns som om att jag aldrig kommer att komma härifrån, "hoppet" finns inte längre.

Var ute och drillade en stund förut för att försöka skaka av mig lite av alla negativa känslor som simmar genom kroppen. Det gick väl sådär. Drillglädje finns det i alla fall och nu är det hårdträning som gäller. Superbra när det är vårväder och man kan drilla utomhus. Det kändes i armarna efter för mycket figure 8 måste jag erkänna. Det har aldrig varit jobbigt att drilla, det är ännu en konstig känsla att känna. Det känns i armarna. Men hårdträning flera kvällar i veckan blir det förhoppningsvis nu, bara det är fint väder.

Nej, roligare än så här blir det inte.
Något som var roligt däremot var vår bobåkning i pulkapisterna i Wengern.
Om jag säger så här, pulkabacken på Mösseberg kan slänga sig i väggen. Här pratar vi smal backe, flera kilometer lång, kantad med stup eller ejsnöbeklädd skog på ena sidan samt knixiga kurvor att lyckas styra rätt i. Inte hade vi det jämnaste underlaget heller.
Tänk er det plus jag och Johanna på en bob för 2-4 åringar typ.
Det första vi gjorde var att slänga oss utför backen utan att Johanna fått reda på vart bromsen var. "Bromsa!", "men vart är den då??", "Under dig!", "Jag hittar den inte!", "Vi måste bromsa!". "Ahhh!"

Ni måste verkligen prova på det. Hur kul som helst. Det fanns helt klart de som klarade av det bättre än vi. Folk som åkte ner på en liten kälke (!!), på den finns det ju ingen broms och att styra måste ju vara hur svårt som helst.
Schweizare är galna.

Drill i Alperna. Är vi först tro?

image223

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback