Strötittar på Stargate Atlantis. En serie som jag blev bekant med i Schweiz. Mina au-pairföräldrar var riktiga Science Fictions freaks. Väcker lite minnen det där. Vet inte hur många säsonger jag såg där nere..
Det är 2 ½ månader sen jag kom hem. En hel evighet. Det känns som om att jag har glömt en hel del av mitt liv från det året, de väcks endast till liv när jag läser det jag skrev ner på kvällarna, hur dagen hade varit, hur jag kände, vad som sagts.

Fast det är klart. Det mesta finns i minnet, men det är de där småsakerna som endast kan kommas ihåg med hjälp av ord skrivna svart på vitt. Det är de som inte riktigt har fastnat där. Att befinna sig i rätt miljö kan påverka en en hel del. Händelser och miljöer väcker minnen och möjligen ser man på saker med en helt annan syn än förra gången.

Jag kan komma på mig själv att sitta och försöka komma på hur jobbigt jag tyckte det var när pojkarna var sådär odrägliga att jag helst bara hade velat lämna lägenheten och smälla igen dörren hårt efter mig.
Jag har uptäckt att det är svårt. Jag lyckas inte ta fram de känslor som, då, strömmade genom min kropp. Det går inte. Jag minns endast de glada stunderna, de kan jag se klart i huvudet.
För att minnas de jobbiga stunderna ("på riktigt", för jag vet ju ändå hur det var..) behöver jag sättas i nästan samma situation. Sitta där igen och tänka, just det. Det var så här det var. Dessa ögonblick av tillbakablickar har jag fått några gånger då jag har hoppat in och vickat på några förskolor.
Inte för att barnen var lika jävliga som mina ibland hemska schwezier-fransoser, tvärtom. Jag märker att svenska barn ( ok, de på de förskolor som jag har varit på) är mycket mer uppfostrade än "mina" pojkar. De kan så himla mycket mer. Det är då jag minns hur de var. När en 2-åring på en förskola i Sverige gör eller säger något som mina pojkar aldrig skulle klara av att göra/säga.

Då blir jag ännu mer arg på mig själv att jag inte letade liite till bland familjer innan jag åkte ner.
Samtidigt som, tänk. Jag klarade det. Det är inte många som hade stått ut med dessa gossar under nästan ett helt år (så glad att det inte riktigt blev ett år..).
Jag är stark.
Och det börjar jag redan att glömma.
Men jag måste påminna mig själv.
Jag måste sluta glömma.