Att veckorna går snabbt nu har jag börjat att förstå.
Det var inte alls längesen som jag träffade pappa här i Schweiz och vi konstaterade att det var hela två månader tills vi ses igen. Nu är det inte ens två veckor (!!) kvar tills jag sätter mig på tåget till Bryssel för att möta honom där. Helt galet.
Detta fenomen beror nog mycket på att dagarna är ljusare och därmed längre samt att veckorna går väldigt mycket på rutin.
Jag har lite mindre än tre och en halv månad kvar här och man kan nästan säga att slutspurten redan har börjat.
Mycket ska tryckas in under dessa månader samtidigt som franskan ska finslipas. Mycket är kvar att se samtidigt som jag, under min tid här, har upplevt hur mycket som helst..

Då börjar man tänka framtid igen. Jag, som annars har allting så bra planerat (okej, vissa har det kanske mindre planerat än vad jag har tillfället i och för sig. Men för att vara jag!), har ingen aning om vad som händer i höst. Eller jo, lite. Jag ska jobba, men får jag något jobb då? Ibland känner jag mig hur säker som helst eftersom jag har flera "meriter" från jobb som liknar varandra men 100% kan man ju inte alltid vara.
Detta skrämmer mig samtidigt som det finns en kittlande känsla i magen.
Jag är ännu inte uppbokad i höst, jag är fri som en fågel och jag bestämmer helt själv vad jag vill göra.
Förhoppningsvis blir det i alla fall lite pluggande. Bakteriell Patogenes (fattar att ingen fattar..man läser om infektionssjukdomar och vad de gör med kroppen.) på Skövde Högskola.

Dock, får jag ett jobb och många arbetstimmar så är det tjäna pengar som jag ska göra. Annars kan inte nästa dröm gå i lås.
Nästa vår vill jag bo i Florens några månader och läsa italienska samt konsthistoria. (någon som vill hänga på??) Bara att säga det låter så härligt. Konsthistoria i Florens..Mmm.. :-)
Men som sagt, en liten pengafråga är det. Fast bara en liten, pengar ska inte hindra mig om jag känner att jag verkligen vill.

Sen, efter en sommar i Sverige, är det dags att bli fattig student. Och jag vet vad jag vill. Logopedprogrammet i Linköping är det om har gällt i nästan ett år nu..

Men vem vet vad som kommer att hända. Hittar jag värsta jobbet (troligt..haha) i en annan stad och flyttar? träffar jag drömprinsen? fastnar jag i Italien? Drar jag till Australien? gör jag en totalomvändning och bestämmer mig för att bli lärare som länge var tanken?

Som sagt, man vet inte.
Jag måste lära mig att tycka om att inte veta. Det blir nog så mycket roligare då. Och mycket enklare att göra helomvändningar och ändra helt i planeringen.