Veckorna går fort. Det känns både bra och dåligt.
Bra för att jag faktiskt vill att det ska bli nästa höst snart (plugg och allt vad det innebär). Dåligt för att jag egentligen inte vill att det ska gå så fort.
Här hemma kan jag verkligen leva i nuet. Något som jag kappt klarade av att göra i Schweiz. Planering för nya äventyr hela tiden. Nedräkning till varje helg nästan. Viljan att veckorna skulle gå snabbt snabbt i slutet, dagarna som bytte namn till siffror i nedstigande ordning.
Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva räkna ner för att känna att jag kommer att klara av det. De där sifforrna som kom närmare och närmare noll för var dag som gick var liksom en livlina. De visade mig att jag kommer att komma hem så småningom. Och hade jag exakt koll på hur länge det var kvar, hur många mer dagar jag skulle jobba, då kände jag att jag lättare kunde uthärda de jobbiga dagarna. 30 dagar tills familjen kommer, 45 dagar till hemresa över jul, 27 dagar till Rom, 10 dagar till Paris... Och när man kom på 10, då kändes det som om att man redan var där. I Milano, Bryssel, Lugano eller Paris. Efter 10 gick det ganska så snabbt ändå. Man hade räknat ner från 40 kanske, 10 kändes lite. Och man mindes när man tillsammans med någon hade räknat ut hur långt det var kvar tills man skulle åka någonstans. Det kändes som en
e v i g h e t. Men tillslut stod man där, redo att fara. Man hade tagit sig igenom 40-strecket, 30-strecket (bara en månad kvar!), 20-strecket och efter 10:an gick det som på räls.
Det var en sorts lycka det.

Men egentligen ingen lycka som hör hemma här. Inte nu. Det var då.
Lyckan följer en varje dag. Tryggheten finns där.
Såklart så får man längta. Men man ska inte tänka på dagarna som något som man måste ta sig igenom utan man ska vårda varje dag. Längta till varje dag. Göra något bra av den.
För man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
Du kommer att vilja komma ihåg dina vanliga dagar.