Hjälp, vad veckan har gått fort. Imorgon är det helt plötsligt fredag och en massa ska göras! (som vanligt, fast skillnaden denna fredag blir nog att jag faktiskt kommer att göra det!)
Här ska handlas och lagas mat. Och städa, oj, vad jag ska städa. Och hämta sängar och madrasser. Och bädda. Glöm inte bäddningen. Sen så ska jag även ta upp min drillkarriär i Falköpings Trumkår som jag trodde att jag hade pensionerat mig från förra året (ledarkarriären befinner jag mig fortfarande mitt uppe i)..men såklart, behövs det folk så hoppas jag in! Det är nästan så att det är lite nervöst. En vanlig spelning på torget och jag är nervös. Dagen innan.

 Även fast det är kul så hade jag ju tänkt att jag skulle få vara den där personen som går brevid, som peppar, som strålar av stolthet och som langar vatten under heta dagar. Men, inte imorgon. Fast det är klart, peppningen kan jag nog klara av ändå. Och jag är alltid stolt över min trumkår. I alla väder. Och ja, även då det inte riktigt går som man har tänkt sig.
För om allt är perfekt och lagom bra hela tiden. Hur ska man då kunna känna att det har gått sådär extra bra?
Det gör man ju bara om man får känna att, nej, nu gick det inte som jag hade tänkt (fast det behöver ju inte går dåligt för det!), så får man en extra kick när man känner, Det här gick ju galant! Vi gjorde succé.

Jag har en massa idéer för mina drillflickor. Möjliga som omöjliga.
Det är de omöjliga idéerna som gör en till en ledare. Det är en viktig del av den människa som ska ta en grupp eller ett lag någonstans.
Man måste våga tro. Man måste låta sina adepter/elever/ungdomar få veta att man tror.
För då tror de också.
Och då kan man tillsammans göra det omöjliga möjligt.


Falköpings Trumkår med Drillflickor i Falköpings centrum. 2006 antagligen..